Flygplanstankar
När man sitter på ett flygplan och fäller ner sitt ryggstöd så tar man utrymme från någon annan och ger till sig själv. Kan man verkligen rättfärdiga det?
Mirror, mirror.
Tillbaka från ytlighetens mecka. Dvs Stockholm. Jag har efter många besök och 10 månaders boende i staden ännnu inte blivit förälskad. Visst har huvudstaden sin charm, och underbar shopping om man har råd, men det räcker med några dagar. Vi har i alla fall ägnat oss åt det vi tycker mest om - att gå i affärer. Mitt resultat blev fyra nya basplagg och ett par skor. Kalle fräschade upp garderoben med nya kalsonger och en kofta. Till detta bör man intaga minst två frozen yoghurt för att det ska bli riktigt bra. Gärna med björnbär och geléhallon. Så nu när jag gjort av med alla pengar jag lyckats spara från sommarjobbet är det väl bara att gå tillbaka till det vanliga studentlivet. Såg att IKSU söker extrapersonal men jag missar introduktionen så det är väl inte aktuellt. Tröstar mig själv med kräftor och snaps!
Tidigare versioner av mig.
Jag skulle ta reda på ett årtal som vi diskuterat fram och tillbaka och öppnade därför mina gamla dagböcker för första gången på länge. Vilken fantastisk skattgömma! Vad mycket jag har tänkt och funderat på. Vad mycket känslor jag har haft för personer som jag idag inte ens kan minnas. Jag gick igenom lågstadiet - en lång uppräkning av vad jag ätit varje dag och vem jag lekt med. Mellanstadiet med drömmar om att kanske, kanske våga säga något till honom med stort H, och högstadiet som var fullt med turer fram och tillbaka. Bråk, missuppfattningar och krossade drömmar.
Och sedan gymnasiet. När allt hände på en gång. Här måste jag rikta ett stort tack till Emilie för någon mer tjatig, självcentrerad och inkonsekvent människa än jag (under den tiden hoppas jag) får man leta efter.
Jag har skrivit så fina saker, varit så förtvivlad, så lycklig och haft så mycket känslor för personer som jag aldrig lyckades uttrycka. Jag fick en plötslig lust att bara skriva av vissa sidor och ge till de här människorna men jag tror inte det är någon bra idé. Relationer förändras. Är inte det märkligt egentligen? Att man kan vara så nära någon att man skulle kunna ha sagt vad som helst, delat allt, och så några år senare tvekar man om man ens kan skicka ett sms. Tid kan ställa till mycket - och ändå. När jag läser det jag skrivit i dagböckerna så minns jag precis. Allting kommer tillbaka, för även om det kanske är utspelat nu så finns det ändå kvar. Kanske kan man aldrig komma över någon, glömma det man känt eller riktigt gå vidare. Man kan bara gömma det långt inne i hjärnan och låta andra tankar och känslor ta mer plats.
Soundtrack.
Eller kanske den här.
Och sedan gymnasiet. När allt hände på en gång. Här måste jag rikta ett stort tack till Emilie för någon mer tjatig, självcentrerad och inkonsekvent människa än jag (under den tiden hoppas jag) får man leta efter.
Jag har skrivit så fina saker, varit så förtvivlad, så lycklig och haft så mycket känslor för personer som jag aldrig lyckades uttrycka. Jag fick en plötslig lust att bara skriva av vissa sidor och ge till de här människorna men jag tror inte det är någon bra idé. Relationer förändras. Är inte det märkligt egentligen? Att man kan vara så nära någon att man skulle kunna ha sagt vad som helst, delat allt, och så några år senare tvekar man om man ens kan skicka ett sms. Tid kan ställa till mycket - och ändå. När jag läser det jag skrivit i dagböckerna så minns jag precis. Allting kommer tillbaka, för även om det kanske är utspelat nu så finns det ändå kvar. Kanske kan man aldrig komma över någon, glömma det man känt eller riktigt gå vidare. Man kan bara gömma det långt inne i hjärnan och låta andra tankar och känslor ta mer plats.
Soundtrack.
Eller kanske den här.